I ett sprängfyllt album har hon sparat minnen från sin tid inom Kårkulla samkommun. Det är fotografier och anekdoter. På kolleger och klienter, från utfärder och viktiga händelser. De andas engagemang, värme och humor. Men Siv Fagerlund påstår inte att det var bättre förr.
När hon som 27-åring började som socialkurator på Kårkulla i Pargas var vården allt annat än bra. Året var 1965 och omsorgsarbetet var i sin linda. På Kårkullabacken öppnades fler avdelningar och man skulle ta emot nya klienter. Folk stod i kö för att få en plats.
– Jag fick en bunt papper och skulle välja ut ett 20–30-tal personer som vi skulle ta emot. Det var min allra första arbetsuppgift. Jag kände mig mycket inkompetent för den uppgiften, minns Siv.
Avdelningarna bestod av spartanskt inredda sovrum för flera personer, och stora dagsalar utan någon som helst sysselsättning.
– Från första stund tyckte jag att det inte är rätt att personer med intellektuell funktionsnedsättning ska komma 500 kilometer bort från hemmet till en skog i Pargas.
Det var inte bara avståndet Siv reagerade på. Också utrymmena på Kårkullas första avdelningar lämnade mycket övrigt att önska.
– Avdelningarna bestod av spartanskt inredda sovrum för flera personer, och stora dagsalar utan någon som helst sysselsättning. Där placerades en personal för att vakta ett 15-tal klienter. Jag förstod inte hur personalen klarade den situationen. Också matsituationen var i enklaste laget, jag minns en lucka i väggen där man skickade ut matportioner. Men så var starten.
Enligt Siv präglades synen på personer med funktionsnedsättning av en viss rädsla och vården handlade om att vakta. Inställningar som ”en idiot är alltid en idiot” satt hårt i samhället.
Siv Fagerlund 27 år gammal på sitt drömjobb. Från Sivs minnesalbum.
Ökad kunskap och influenser från Norden
Siv påpekar att det på den här tiden fanns knappt någon kunskap om personer med intellektuell funktionsnedsättning och hur man kunde stöda dem på ett bra sätt. Det saknades specifik vårdutbildning för personalen – den startade på institutionerna. Siv var kursledare för tre vårdarkurser på Kårkulla.
Till en början fanns ingen kurslitteratur att tillgå, eller det fanns en medicinsk bok av Jorma Palo som hette ”Vajaamielisyys”, men inget som handlade om pedagogik.
– Men jobbet handlar ju mycket om pedagogik och inlärning, och om avlärning. Att avlära personal att inte behandla klienterna som någon att tycka synd om, vårda och ta hand om utan att sträva till att behandla dem som jämlikar.
I slutet av 60-talet fick vi de första verkliga ledorden i arbetet: normalisering, den lilla gruppens princip och subjektsyn.
Så småningom utvecklades verksamheten – och människosynen – inom Kårkulla, mycket tack vare influenser från Sverige och övriga Norden. Hon nämner bland annat Karl Grundewald som en oerhört inspirerande ledare.
– I slutet av 60-talet fick vi de första verkliga ledorden i arbetet: normalisering, den lilla gruppens princip och subjektsyn – inte objektsyn, som dittills hade varit förhärskande. Det handlade hela tiden om att förmänskliga.
Hon minns boken om ADL, all dagligt liv, med särskild glädje. Plötsligt hade personalen någonting konkret att gripa tag i och börja lära ut.
– Vår princip blev att alla kunde lära sig någonting, precis alla, bara man hittade personens "nästa steg". Inte för stora steg, utan just precis det nästa.
Siv Fagerlund i sitt hem i Pargas med sitt minnesalbum i famnen. När hon blickar tillbaka på hur det var inom specialomsorgen till en början inser hon att allt det fasansfulla berodde på okunskap.
Fritt och kreativt
Trots bristerna minns Siv Kårkullas första årtionden med värme. Det var kreativt och utforskande.
– Vi började bygga upp allt. Vi hade fria händer och fantastiska chefer.
Personalen bodde på området och hade enligt Siv en väldigt fin samhörighet.
Vi gjorde det bästa vi kunde för att vara en institution.
De genomförde också tidigt en dureform och började dua både kolleger och klienter. Det var radikalt på den tiden.
– Jag minns hur jag under en praktik på Ekåsen tidigare blivit förbjuden att säga du till klienterna för att inte komma dem för nära.
De avstod också från de vita vårdarkläderna. Det oaktat förblev Kårkulla länge en institution.
– Vi gjorde det bästa vi kunde för att vara en institution.
Föräldrakurserna hör till det bästa Siv Fagerlund gjort inom jobbet på Kårkulla. Här fick familjerna träffa andra i liknande situation och uppleva att de inte var ensamma. Från Sivs minnesalbum.
Föräldrautbildning och första informationen
Som socialkurator var Sivs främsta uppgift att jobba med föräldrarna och nu som pensionär är det just alla föräldrakontakter hon minns alldeles särskilt.
– De har varit rika på alla sätt. Djupet i kontakterna är något speciellt. Hur man rör sig vid livets yttre gränser. Det är mycket svårigheter, men också lycka och glädje.
Siv var med och startade olika föräldrautbildningar och åkte runt i Svenskfinland och träffade familjer. Senare tog FDUV lite över det här, berättar Siv som också samarbetade mycket med förbundet. Tillsammans började man utbilda föräldrarådgivare, det vi i dag kallar familjestödjare.
Det här var helt nytt, något liknande hade inte funnits i Finland tidigare. Man förstod vilket värdefullt stöd familjerna kunde ha av varandra.
På 70-talet ordnade Kårkulla veckolånga intensivkurser för föräldrar. Fem till sex föräldrapar samlades i Pargas och Sivs uppgift var att samtala med föräldragruppen om kvällarna. I sitt minnesalbum skriver hon:
”När de delade bekymmer och känslor med varandra upplevde de igenkännande och gemenskap, de var inte alls ensamma, flera kände och tyckte likadant. För mig är dessa kurser någonting av det bästa jag gjort under mina 34 år på Kårkulla.”
Man är så skyddslös på BB då läkarna säger att man ska lämna bort sitt barn.
Siv har alltid varit intresserad av att jobba med attityder och ville också komma åt vilka inre bilder föräldrarna hade av personer med intellektuell funktionsnedsättning. Målet var att få dem att vara här och nu med sitt barn och lära sig uppskatta barnet och förstå att det utvecklas på sitt eget sätt.
För att åskådliggöra hur starka och begränsande dessa inre bilder kan vara berättar hon om ett barn som lärde sig gå under kursen, och mamman som inte kunde tro att det var sant.
Det för oss in på en av Sivs käpphästar: den första informationen.
– Man är så skyddslös på BB då läkarna säger att man ska lämna bort sitt barn, att det är för allas bästa.
Alla har inte krafter att säga emot när en auktoritet som läkaren konstaterar att det här barnet aldrig kommer att lära sig det ena eller det andra. I dag vet vi hur viktig anknytningen är och att det är en känslig process.
– Då är det förskräckligt om någon kommer och säger att man ska lämna bort barnet. De där sekunderna kan förstöra allt, säger Siv och citerar en kvinna på ett symposium om första informationen i Norge: ”Dessa barn ska tas emot med ’goe händer’.”
Nya generationer föräldrar
Eftersom Siv kom att jobba så länge inom Kårkulla har hon också fått se utvecklingen bland föräldrar. Hon talar om tre olika generationer. De allra första föräldrarna hon kom i kontakt med hade varit ensamma och bar på mycket sorg och skam.
– Vi fick in barn som hade varit undangömda på vinden eller fått växa upp i fähus.
Det var inte heller ovanligt att föräldrar trodde att de fått sitt annorlunda barn för sina synders skull.
– Den andra generationen bildade egna DUV-föreningar och fick via dem både gemenskap, hjälp och mera kunskap. Den tredje generationen var från början mera självständig. Föräldrarna var mera upplysta och blev inte så nedbrutna. De såg med mera hopp på sitt barn.
Kurator Siv Fagerlund med sin praktikant, studerande Ilina Livak. Från Sivs minnesalbum.
Från teori till praktik
Siv har varit kunskapstörstig och läst på. Ibland kunde hon få kritik för att vara för teoretisk och inte förstå hur det egentligen fungerar på verkstadsgolvet. Hon ville bland annat utveckla Pargas arbetscentral. Hon stod inte ut med hur verksamheten var organiserad där.
– Det funkade inte, det var för stort.
År 1985 tog hon därför tjänstledigt från jobbet som socialkurator för att utforska om det var möjligt att förverkliga sina idéer i praktiken. Det blev ingen lätt process för personalen.
– Jag bröt sönder den verkstaden i små bitar.
Det var jobbigt, men gav resultat. På andra enheter började man följa liknande principer. Förutom att man gick in för mindre grupper jobbade Siv mycket med miljön.
– Det ska vara trevligt, mänskligt och vackert med gardiner och blommor.
Om man behandlar människor som människor blir de människor.
Man satsade på gemenskap genom att ordna jul- och andra fester och jobbade för att öka tryggheten – bland annat genom medveten riktad mindre auktoritär kommunikation.
– Om man behandlar människor som människor blir de människor, sammanfattar Siv sin filosofi.
Siv har gett omsorgen mycket, men hon har också fått mycket tillbaka.
– De som inte har jobbat med personer med intellektuell funktionsnedsättning kan inte veta hur fint det kan vara.
Text och foto: Matilda Hemnell
Artikeln ingår i FDUV:s tidning Gemenskap och påverkan GP 2/2024 med temat minnen.
