Jasmin Maier har blicken riktad mot pappret. Hon målar intensivt och färgerna blir fler och fler. Till slut undrar Susanne Hagström-Korhonen, Jasmins skolhandledare, om hon verkligen ska blanda dem alla? Som svar vänder Jasmin på penseln och drar med änden av trä mot det hon målat. I den mörka färgen på pappret drar hon fram nya motiv och färgerna som gömde sig där bakom dyker upp igen.
– Titta, hon hade nog en plan från början. Hon visste vad hon gjorde, säger Susanne och ler.
Efter en stund skjuter Jasmin målningen ifrån sig och konstaterar glatt:
– Nu är det klart.
Medan hon målar ger hon hundra procent, sedan sätter hon punkt utan att tveka.
– Hon brukar inte vilja diskutera målningarna i efterhand, utan när hon är klar vill hon gå vidare. Och medan hon målar är hon uppslukad och har inte behov av att berätta eller hinner inte. Hon är helt inne i sin process. Sedan när hon är färdig ser hon ofta väldigt nöjd ut.
Jag hoppades att hon skulle få känna glädjen och kroppsligheten.
Jasmin är 14 år, har autism och Downs syndrom och går i Haga skola i Vasa. Före det senaste läsåret visade hon inget intresse av att måla. Faktum är att hon inte ens ville hålla i en penna i skolan. Hon hade gått igenom en tuff period då hon under en tid varit utan egen handledare.
– Nog hade vi ju förstått att hon var ledsen, men det är först i efterhand vi har förstått hur pass jobbigt det var för henne. Så ledsen som hon var under den perioden har hon nog aldrig varit, berättar Jasmins mamma, Anna-Lena Maier.
Jasmin Maier har hittat målandet men gillar också musik.
I målandet fick Jasmin vara fri och känna glädjen av att lyckas
Under höstterminen 2022 började Susanne arbeta som Jasmins handledare. Hon tänker tillbaka på hur förändringen började, och kommer ihåg att musiken spelade en stor roll. Det här var under våren 2023, och Jasmin hade tills dess varit väldigt sluten.
– Vi började sjunga sådant som fanns i hennes värld, det var många av Astrid Lindgrens sånger. Därifrån fick vi en impuls till ett gemensamt språk och hon började dela med sig.
Efter en tid gav Susanne Jasmin en pensel och ett papper. Redan vid det tillfället märkte Susanne att det här var något utöver det vanliga – Jasmin och målandet hade plötsligt funnit varandra.
– Jag hoppades att hon skulle få känna glädjen och kroppsligheten. Jag ville att hon själv skulle få bestämma vad som hamnade på pappret, utan påtryckningar utifrån. Den ursprungliga tanken var bara att hon skulle få uppleva hur det var att forma något på ett papper. Blockeringarna som ofta finns hos barn med specialbehov under den vanliga undervisningen, eftersom man är i sin egen värld, finns inte under målandet.
Det märks att hon processar mycket tankar och känslor medan hon målar.
Susanne tar fram sin kamera och visar upp ett urval av Jasmins utställda tavlor i kronologisk ordning. I början syns mycket blått och grönt, och många mörka inslag. Susanne berättar att färgerna har blivit fler efter hand, men att motiven och elementen växlar.
– Det märks att hon processar mycket tankar och känslor medan hon målar, säger Susanne, och Anna-Lena håller med:
– Jag skulle säga att det hon målar är olika från dag till dag. Jag märker att hon målar medvetet och att det finns en betydelse med det. Att hon inte väljer färger på måfå, utan det finns en plan bakom motivet. Tidigare har hon tyckt om färger, men inte alls målat som nu.
Hon har tagit ett jättekliv i skolan.
Jasmins intresse för att skapa på pappret sträcker sig numera längre än till målandet. Hennes tal är begränsat, men hon har under det senaste året knäckt både läs- och skrivkoden, och även börjat räkna. Dansar och rör sig gör hon gärna, också under skoltid.
– Det märks att hon har tagit ett jättekliv i skolan. Jasmin har ett stort ordförråd och kan mera än hon visar, men hon behöver vara motiverad och på humör. Från att ofta ha sagt "jag kan inte" eller "orkar inte" har det svängt till att hon säger att hon kan, och hon är stolt över att hon kan, säger Anna-Lena.
Jag ser att hon är glad över allt hon klarar. ”Jag kan ju!” brukar hon ropa.
Också Susanne är glad över alla Jasmins egna initiativ.
– Det är det mest positiva. Hon är så motiverad nu. Förutom att hon har blivit friare i att använda penna och pensel så har hon blivit det på andra sätt också. Från att ha varit ganska stillasittande är hon väldigt aktiv, och jag ser att hon är glad över allt hon klarar. ”Jag kan ju!” brukar hon ropa.
Jasmin tillsammans med mamma Anna-Lena Maier på utställningen i våras.
Egen utställning och växande musikintresse
Maj blev en stor månad för Jasmin, då hennes konst ställdes ut i Folkhälsanhuset i Vasa. Förutom Folkhälsan var DUV och konstnären och bildkonstläraren Minna Rajala med om att förverkliga utställningen, och det blev en mycket lyckad vernissage.
– Utställningen gick jättebra! Det var flera bekanta från skolan på vernissagen, och flera anhöriga, så det var över 40 personer på plats under kvällen. Det var så roligt, Jasmin fick mycket beröm och var i sitt esse. Hon var väldigt nöjd efteråt, berättar Anna-Lena.
Nu när vi sitter i Jasmins klassrum tillsammans med Susanne, och en klasskompis som också är i färd med att måla, ser Jasmin också väldigt nöjd ut. Hon har gått över från att måla till att rita och skriva med färgpennor, och berättar att hon ritar en orm ur en saga. Böcker är ett annat av hennes intressen, och vi kommer igen in på Astrid Lindgren.
– Saltkråkan, Karlsson, Madicken...
Listan är lång när Jasmin räknar upp alla sina favoriter. Men musikstilen har breddats, och Astridsångerna får samsas med allt mellan himmel och jord, inklusive hårdrock.
Det spelar ingen roll vilket språk som sjungs, hon hänger bra med ändå.
– Vi har allt från barnmusik till klassisk musik hemma. Jag har själv alltid tyckt om musik och Jasmin älskar musik, men hon har varit noga med vad hon vill lyssna på. Nu lyssnar hon på i princip allt. Ofta när hon kommer hem går hon direkt till rummet och sätter i gång. Och i bilen är det en självklarhet att radion ska vara på. Jasmin sjunger glatt med och kan många sånger utantill. Det spelar ingen roll vilket språk som sjungs, hon hänger bra med ändå.
Jasmins resa i konstens och musikens värld verkar bara ha börjat. I våras reste hon och Susanne till Tammerfors på festivalen Skolmusik 2024, och i slutet av augusti var Jasmins tavlor utställda på Kulturhuset i Korsholm. Men även en hugad kulturutövare behöver få ta paus mellan varven. Denna fredag ser Jasmin fram emot att hoppa i taxin, komma hem och få äta något riktigt gott:
– Chips, ostbågar och cola! skrattar hon och ställer undan ritblocket för den här gången.
Text: Pia Backman-Nord
Foto: Ann-Britt Pada
Artikeln ingår i FDUV:s tidning Gemenskap & påverkan GP 3/2024 med temat glädje.
