När jag påbörjade min rehabilitering efter en lång sjukdomsperiod, längtade jag efter att lämna gamla bördor bakom mig. Jag längtade efter mindre sorg och smärta. I stället ville jag hitta lycka, glädje och hopp.
Jag insåg att det inte fanns någon snabb lösning. Vägen framåt skulle bli lång och svår. Jag visste att jag behövde fokusera på små steg, men visste inte hur.
Det var när jag började följa med min katt på hennes äventyr i trädgården som jag lärde mig att uppskatta det lilla. Jag observerade allt hon såg: grässtrån som böjde sig, doftrika blommor, bladens rörelser i vinden. Genom att fotografera dessa små upptäckter och dela dem på sociala medier fann jag ny mening och glädje i livet.
Som förälder till ett funkisbarn har jag lärt mig att uppskatta små framsteg.
Att våga prova nya vägar och se det stora i det lilla är viktigt för att hitta glädje. Många personer med intellektuell funktionsnedsättning har en beundransvärd förmåga att göra just detta. Som förälder till ett funkisbarn har jag lärt mig att uppskatta små framsteg. Varje framsteg är en stor anledning till firande.
Ett glatt minne från sommaren var när vi besökte Lurens Sommarteater för att se Skattkammarön. Före besöket var jag nervös. Orkar min son se hela pjäsen? Tänk om han vill upp på scenen mitt i? Tänk om det blir raseriutbrott?
Det blev ändå en fantastisk upplevelse. Min son uttryckte sin glädje med höga ljud och vilda rörelser. Hans glädje smittade av sig på publiken och hela ensemblen, vilket gjorde besöket oförglömligt.
Jag minns hösten 2013 och artikeln Mika börjar skolan i Hem och Skola–tidningen där jag intervjuades inför min sons grundskolestart. Elva år har gått sedan dess. I våras fick Mika sitt avgångsbetyg från grundskolan. I skrivande stund har min son nyss anlänt till sin nya skola Optima där han börjat på TELMA-utbildningen, som handleder till arbete och självständigt liv.
Då barnet har en intellektuell funktionsnedsättning får frågorna om att växa och bli självständig oundvikligen en annan dimension. Barnet kanske aldrig riktigt genomgår övergången från beroende ungdom, till oberoende, yrkesaktiv vuxen. Det växer småningom ur rollen som ungdom, men stannar kvar i beroende till andra. Det är många känslor som är inblandade.
Övergången från grundskola till andra stadiet har varit laddad med många förväntningar. Det är ett stort och viktigt steg i Mikas och hela familjens liv. Det känns spännande för alla inblandade. Flera gånger under det sista året i grundskolan har Mika upplyst oss vuxna med orden: ”Sista året i Toppan” (hans grundskola) och knackat med pekfingret vid ordet ”sista”. Han har hela tiden verkat vara redo för en övergång och ny start.
Just nu känner jag tacksamhet. Jag fick nyss en bild på Mika som sitter vid sin plats i sitt nya klassrum och ler. Jag känner lycka, glädje och hopp. Är man tacksam för det lilla ser man väldigt snart att det finns mycket att vara tacksam för.
Text: Monica Björkell, förälder till en tonårig funkispojke, familjestödjare och frilansredaktör
Foto: Privat
Kolumnen ingår i FDUV:s tidning Gemenskap & påverkan GP 3/2024 med temat glädje.