–Teckenspråket är halva mitt liv. Om det rycktes bort skulle jag känna mig amputerad.
–Till exempel de polysyntetiska tecknen är en guldgruva. De är en mix av många olika tecken och används för att beskriva vad som händer eller hur någonting rör sig.
–Det är så roligt att använda dem, för det känns som om man hittade på dem samtidigt som man tecknar. De finns inte i ordböcker, för de är så många.
–För att berätta att solen går ner bakom horisonten behövs många ord men bara ett tecken.
Vardagens språk
En stor del av Hanneles vardag kretsar kring teckenspråk. Det är hennes och dottern Robertas hemspråk. Hon håller kurser i teckenspråk och tecken som stöd. Hon är ena halvan av duon Armstrong, som uppträder med att teckna rock- och poplåtar. Hon är en av de drivande krafterna i föreningen Handlaget, som ger ut bland annat barnböcker illustrerade med teckenspråk.
Allt började då dottern Roberta var liten.
–Läkaren som undersökte henne efter födseln misstänkte från första början att det var något med hennes hörsel. Läkaren gjorde ett enkelt biltutetest, men hon reagerade inte.
–Då hon var tio månader blev det bekräftat att hon var döv. Jag fick då rätt till hemundervisning i teckenspråk, som staden vi bodde i (först Jakobstad, sedan Helsingfors) betalade.
Aldrig fullärd
Efter att ha studerat teckenspråk i tre år tyckte Hannele att hon kunde uttrycka det hon ville ha sagt. Men hon har hela tiden byggt på sina kunskaper och inser att hon aldrig blir fullärd.
–Man lär sig mest genom att träffa döva. Därför är det viktigt att vara med i dövföreningen och delta i dövas kulturdagar.
–Som förälder till ett dövt barn gäller det att hela tiden ha ett försprång så att man kan teckenspråket bättre än barnet kan. En döv tecknar alltid bättre än en talande, och i dag har Roberta ett helt annat flyt än jag.
Då Roberta var liten fungerade teckenspråket som ett hemligt språk mellan mor och dotter.
-Då vi satt i bussen undrade hon ibland vad de andra passagerarna sade. Då kunde jag teckna vad bänkgrannarna pratade om.
Hannele har givetvis ofta varit tolkhjälp åt sin dotter då hon talat med släktingar, hos läkaren, hos frisörskan, då hon behövt ringa ett samtal, då hon var liten och inte kunde läsa textremsorna till filmer.
-Men då en i familjen är döv får man ett nytt socialt nätverk Man söker sig till andra döva. Roberta började tidigt åka ensam på långa tåg- och bussresor för att träffa sina kompisar.
Förr var papper och penna viktiga hjälpmedel i dövas kommunikation. Så är det fortsättningsvis, men mobiltelefoner och datorer har underlättat situationen betydligt. Nu går det att skicka textmeddelanden, chatta och föra videosamtal. Men då döva nu kan sköta en del kontakter via teknik samlas de inte till träffar på samma sätt som förr.
I takt med tiden förändras teckenspråket på samma sätt som alla andra språk. Facebook är en vickande rörelse med handflatan mot kinden, som att vända blad. Något tecken för blogg finns däremot inte ännu.
Samma principer överallt
Teckenspråket består av många komponenter: handens form, rörelser och riktning, mimik, munrörelser, blickens riktning, kroppens lutning. Det har sin egen grammatik: tid och plats kommer först i meningen, neknings- och frågeord sist.
-Teckenspråket gör något med våra hjärnhalvor. Det kan vara hälsosamt att tänka spatialt ibland.
Alla länder har sitt eget teckenspråk. Finland har två, finskt och finlandssvenskt. Det finlandssvenska teckenspråket skiljer sig också från det rikssvenska.
Principerna för teckenspråket är ändå lika över hela världen och det fungerar internationellt bara man plockar bort svårförståeliga, lokala element.
Kraftfullt med tecken
Att illustrera rock och pop på teckenspråk är en ovanlig konstart. För Hannele Rabb började det med att hon höll en kurs i teckenspråk på konstverkstaden Malakta i Malax, där hon lärde deltagarna att teckna kända låtar eftersom det är ett roligt sätt att öva in tecken. Det ledde så småningom fram till att hon tillsammans med en av sina elever, Christel Lassfolk, bildade Armstrong.
På repertoaren har de bland annat Rammsteins Mutter och Stein und Stein, Queens Bohemian Rhapsody , låtar av Kiss, Alice Cooper och Kraftwerk.
–Vårt krav är att det ska se snyggt och kraftfullt ut även om man inte hör musiken. Vi har också tecknat Abbalåtar, men de är alltför mesiga. Vi vill gå mot det tyngre hållet, så att vi blir svettiga på scen.
För att visa vad som händer på Malakta medverkade den då ännu namnlösa duon på Konstrundan i fjol somras. Där blev de upptäckta av en äldre dam som bjöd in dem till Laulu- ja pelimannijuhlat i Jurva.
–Medelåldern var hög där och de andra programinslagen bestod mest av dragspel och körsång. Vi var rädda att Rammstein inte skulle gå hem, men efteråt blev vi omklappade av ett tiotal personer som sade att de kunde ha sett oss hur länge som helst.
Mera tid för konst
Hemma i Petalax har Hannele en filmstudio i källaren, som bland annat används som repetitionslokal för Armstrong. I ett rum på vinden har hon en ateljé.
Hon är utbildad bildkonstnär och litteraturvetare, och skulle gärna vilja ha mera tid att måla och skriva.
I viss mån har hon ändå hunnit ägna sig åt sitt författarskap: Hon har skrivit sagor på teckenspråk, som getts ut av föreningen Handlaget. Hon har också illustrerat Margaretha Othman-Sundells sångbok “Klättra upp i trädet!” och medverkat i arbetet med dvd:n till samma bok.
Fullt upptagen med kurser
Men sedan hon flyttade tillbaka till Österbotten har största delen av tiden gått åt till att hålla kurser i teckenspråk och tecken som stöd. Kurserna riktar sig bland annat till personer som kommer i kontakt med funktionshindrade som använder tecken som portar till språket. Familjer som använder tecken som stöd är fler än de som har en döv familjemedlem, berättar Hannele.
–Nästan alla döva barn får numera en hörapparat inopererad, och allt färre döva använder teckenspråk.
Möjligheten att operera in en hörapparat började bli känd då Roberta var liten. Enligt läkaren hade operationen knappast lyckats, och:
–Det var en lättnad. Det hade känts som en skymf mot våra döva vänner att operera henne till någonting som de inte var.
–Jag har inte träffat någon döv vuxen som velat vara hörande. När man är döv har man ett eget språk, en egen identitet, kultur, humor och poesi. Döva har ett socialt rum där de kan fungera till 100 procent.
–Det var inte min plan att börja undervisa, men jag tackade ja då folk började ringa, och jag är jättenöjd med det jag nu gör. Det är få som kan teckenspråk här i Vasatrakten och någon finlandssvensk tolkutbildning har inte hållits på mer än 20 år.
Hannele Rabb vill ändå inte själv utbilda sig till tolk.
–Jag är hellre dövas vän än någon som vet allt om deras privatliv.
Hon tycker att teckenspråk gott kunde vara tillval i skolorna. Nyligen startade hon en teckenspråksklubb i Sundom skola.
–Många döva skulle uppskatta att tala med en frisörska, läkare eller bibliotekarie som kan teckenspråk. Och om man kan teckenspråk är det inte längre så fasligt att börja höra sämre, vilket vi alla gör med åren.
Hon anser också att teveprogram i större utsträckning än nu kunde textas och att information som ges i högtalare på allmänna platser också kunde rulla på textremsor.
–Det skulle inte enbart betjäna döva utan också de stora massorna, säger hon.
Kerstin Nordman är journalist på HSS Media, som ger ut bl a Vasabladet, Österbottens Tidning och Syd-Österbotten.